Dags att fira!

Jag var inte bara på sommarfest hos min underbara agentur Enberg Agency i går. Jag var också på LB Förlag och skrev på för utgivning av Grävlingen!

Så nu kan jag äntligen berätta att det kommer en psykologisk thriller med övernaturliga inslag, kanske till och med lite åt skräckhållet, med mitt namn på nästa år. Det är en hel del jobb kvar i redigering före allt är klart, men det ska bli så kul och spännande att jobba med nytt förlag, ny bok och ny energi. Snygg katalog för 2019 har de också, med många fina titlar att kolla in redan nu.

Med så här glada nyheter så var såklart sommarfesten extra rolig. Enbergarna är verkligen supermysiga och skämde bort oss med hemlagad mat och trevligt sällskap. Jag är så glad och tacksam att få vara med i gänget.

Och nu är det ju midsommar också!

Annons

Författare på dagen

I mellandagarnas tysthet lever jag som författare på dagen istället för på natten, som vanligt. Det är så skönt att faktiskt få arbeta med skrivandet på dagen, när det är ljust (även om bilden är tagen på kvällen). Trots att jag är kvällsmänniska så är det inte så dumt att vara klar med och kunna stänga av alla former av jobb på kvällen, något som helt enkelt inte är ett alternativ när dagjobbet börjar igen efter nyår.

Så här ser det ut när jag redigerar. Nej, jag har inte blivit börsmäklare (som någon sade om denna bilden på FB). Det ser mer avancerat ut än vad det är. På den stora skärmen kör jag Scrivener med manuset jag jobbar på. Den är inkopplad i laptopen, där jag har kommentarer från en (viktig!) läsare, eller annat referensmaterial. På iPaden har jag mina egna kladdar i en PDF av manuset.

Det fungerar bättre för mig än att jobba med utskrifter och fler Post-its om jag ska få ihop ett fungerande manus. I det här stadiet, vill säga. När jag planerar nytt så kräver hjärnan just nu att jag kladdar tidslinjer och annat på papper, trots att jag har och älskar Aeon Timeline på datorn.

Märkligt det där.

Bulktext

Det var nästan en månad sedan jag skrev något här. Stackars bloggen.

Det kanske är mindre synd om mitt pågående manus, rymdopera del två. Jag satte precis punkt för den sista av de större trådarna i handlingen, nästan 60 000 ord skrivna. Som alltid i det här stadiet är det en äkta geggamoja. Högt och lågt. Här finns en del riktigt bra scener, men mest byggstenar i en hög och skräp som ska skrivas om eller återvinnas på olika sätt. Bulken är gjord. Nu återstår det roliga jobbet att redigera den till något bra.

Så jag kan nog säga att jag på riktigt är halvvägs igenom manuset nu. Det återstår minst lika mycket jobb som jag lagt ner före det är läsbart. Det ska jag börja med i morgon.

Pusselbitar

För lite mindre än tre månader sedan rev jag sönder version ett av min rymdopera, kastade upp alla bitar i luften och såg dem singla till marken som konfetti.

Då hade jag en historia med ett (allt för) stort mått av världsbygge, med karaktärer som delvis flöt ihop. Men det som höll ihop hela paketet var rejält med ”sense of wonder”. Den dramatiska kurvan var väl inte perfekt (shitty first draft) men inte åt pipan heller. Nog mest lite långsam.

Sedan dess har jag jobbat på att fokusera varje karaktär att bli sin egen och på det viset faktiskt fått in ännu mer världsbygge utan att tynga texten med fler ord. Den dramatiska kurvan är tajtare, egentligen med samma händelser som förut men i en bättre ordning som gör hela historien tydligare (hoppas jag).

Nu återstår jobbet med att verkligen få ordning på allt som just nu är lite snurrigt efter alla omskrivningar. Det finns till exempel platsbeskrivningar som kommer för sent eftersom scenen de fanns i från början har flyttats. Sen är det dags att låta folk läsa igen, denna gången i större krets än första.

Soppa

Jodå, det går framåt. Men det är lite som att röra i en stor kastrull med riktigt grumlig soppa. Godbitarna finns där någonstans, det gäller bara att lyckas fiska upp dem.

Men det är inte för inte som författande kräver tålamod, tålamod och mer tålamod. Jag läste igenom det jag har hittills. Trots att jag vet att det inte är bra förrän efter några redigeringar så är det svårt att se det så här i slutet på det första grova utkastet.

Karaktärerna är i princip det enda som är hyggligt konstant. Allt annat är i någon slags flux: Platser byter namn, folk dyker upp där de inte kan vara eller för tidigt, vet saker trots att de inte borde och det finns mer än en gräsligt klumpig infodump som måste smetas ut i handlingen på något sätt.

Ett helt kapitel, faktiskt, med bara en massa information som inte ens är illa dold bakom minsta replik. Inte för inte som en ifrågasätter hur en tänkte när en skrev det.

Så det är lite jobb kvar, kan man säga. Kul jobb, men mycket av det.

Saknar tangentbordet!

Jag sitter just nu och går igenom en utskrift av mitt WIP och antecknar i kanterna. Det tar tid. Mycket tid.

På ett sätt går det frustrerande långsamt, men samtidigt är det skönt att det gör det. Många tankar som jag brottats med i manus den sista tiden hinner landa och liksom ta form medan jag plitar med pennan. Någon nytta gör det alltså att jag måste tvinga mig att skriva långsamt för att kunna läsa anteckningarna sedan.

Jag tror att det är bra. En del saker ska ta tid, helt enkelt. Men jag saknar ändå tangentbordet, där jag kan skriva både snabbt och läsbart.

Så det känns inte som om jag fuskar när jag ändå skriver ner de viktigaste noteringarna i anteckningsfältet i Scrivener parallellt.