Aprilredigering!

Hej!

Vad gjorde du under april? Förutom en del personlig turbulens och känslomässiga turer så har jag mer eller mindre bara gjort tre saker: Dagjobbat, tränat och redigerat!

Och med redigerat menar jag verkligen redigerat mycket. Riktigt mycket. Nästan varje dag, all tid jag haft över tills jag inte orkat mer. Men så har jag också mer eller mindre skrivit om ca en tredjedel till hälften av ett viktigt manus, och dessutom ökat omfånget med nästan 20 000 ord. Rätt bra jobbat, om jag får säga det själv.

Utan att ha tränat hade jag dock inte orkat. Det är i sig inte så ansträngande att sitta vid tangentbordet hela dagarna (dagjobbet inkluderat), men mentalt är det mer krävande än en kan tro.

Men nu får jag lite paus någon vecka. Jag skickade manus till agenturen i går och väntar på feedback, inför nästa redigeringsrunda. Under tiden ska jag testläsa en kollegas manus och kanske kolla lite Netflix. Tills det är dags igen!

Mellan vinter och vår

På morgnarna ligger täta slöjor av dimma över marken. Vinterkylan går ur jorden när solen värmer luften. Göteborg darrar mellan vinterns regniga kyla och vårens krispiga kontraster. Kall luft och varm sol.

På samma sätt lever jag just nu i ett mellanläge. Det har varit en tung vinter, på många sätt, och än är den inte över. Samtidigt går det att skönja ett slut på det. Snart finns utrymme att starta på nytt.

Om inte allt för lång tid hoppas jag kunna berätta om roliga saker, nya saker som jag hoppas kommer glädja många med mig. Men för nu måste jag vänta och ha tålamod lite till.

Det är dimmigt i mellanläget. Men förr eller senare lättar det.

Författare på dagen

0rpeWzauRESop6jkF5XffA

I mellandagarnas tysthet lever jag som författare på dagen istället för på natten, som vanligt. Det är skönt att faktiskt få arbeta med skrivandet på dagen, när det är ljust (även om bilden är tagen på kvällen). Trots att jag är kvällsmänniska så är det inte så dumt att vara klar med och kunna stänga av alla former av jobb på kvällen, något som helt enkelt inte är ett alternativ när dagjobbet börjar igen efter nyår.

Så här ser det ut när jag redigerar. Nej, jag har inte blivit börsmäklare (som någon sade om denna bilden på FB). Det ser mer avancerat ut än vad det är. På den stora skärmen kör jag Scrivener med manuset jag jobbar på. Den är inkopplad i laptopen, där jag har kommentarer från en (viktig!) läsare, eller annat referensmaterial. På iPaden har jag mina egna kladdar i en PDF av manuset.

Det fungerar bättre för mig än att jobba med utskrifter och fler Post-its om jag ska få ihop ett fungerande manus. I det här stadiet, vill säga. När jag planerar nytt så kräver hjärnan just nu att jag kladdar tidslinjer och annat på papper, trots att jag har och älskar Aeon Timeline på datorn.

Märkligt det där.

Bulktext

Det var nästan en månad sedan jag skrev något här. Stackars bloggen.

Det kanske är mindre synd om mitt pågående manus, rymdopera del två. Jag satte precis punkt för den sista av de större trådarna i handlingen, nästan 60 000 ord skrivna. Som alltid i det här stadiet är det en äkta geggamoja. Högt och lågt. Här finns en del riktigt bra scener, men mest byggstenar i en hög och skräp som ska skrivas om eller återvinnas på olika sätt. Bulken är gjord. Nu återstår det roliga jobbet att redigera den till något bra.

Så jag kan nog säga att jag på riktigt är halvvägs igenom manuset nu. Det återstår minst lika mycket jobb som jag lagt ner före det är läsbart. Det ska jag börja med i morgon.

En ny början

I går kväll (nåja, nästan mitt i natten) bråkade jag i över en timme med Scriveners Compile-funktion.

Den vägrade lägga in kapitelnummer. Och inte gjorde den rackarn det ens när jag härmade samma inställning som i förra manuset! Något måste ha ändrats när någon uppdatering landade på min dator. Hrmpf!

Till slut gick det i alla fall och i och med detta har jag satt punkt på första utkastet, första redigeringsvändan på mitt shitty first draft. Jag kanske kan kalla det WIP istället nu? Hur som helst så är det dags att lägga nio månaders skrivarbete åt sidan ett litet tag för att få distans. Under tiden skickar jag det till några få utvalda som helt enkelt får svara på frågan: Funkar detta över huvud taget?

Om de svarar ja så blir det till att putsa upp det ett par varv till, analysera alla dramatiska kurvor och karaktärsutvecklingar så de skiner. Jag har inte mindre än åtta POV-karaktärer den här gången. En av dem är ett rymdskepp, så det så.

Soppa

Jodå, det går framåt. Men det är lite som att röra i en stor kastrull med riktigt grumlig soppa. Godbitarna finns där någonstans, det gäller bara att lyckas fiska upp dem.

Men det är inte för inte som författande kräver tålamod, tålamod och mer tålamod. Jag läste igenom det jag har hittills. Trots att jag vet att det inte är bra förrän efter några redigeringar så är det svårt att se det så här i slutet på det första grova utkastet.

Karaktärerna är i princip det enda som är hyggligt konstant. Allt annat är i någon slags flux: Platser byter namn, folk dyker upp där de inte kan vara eller för tidigt, vet saker trots att de inte borde och det finns mer än en gräsligt klumpig infodump som måste smetas ut i handlingen på något sätt.

Ett helt kapitel, faktiskt, med bara en massa information som inte ens är illa dold bakom minsta replik. Inte för inte som en ifrågasätter hur en tänkte när en skrev det.

Så det är lite jobb kvar, kan man säga. Kul jobb, men mycket av det.

Bokmässan, bokmässan

Bokmässa. Bokmässa, bokmässa, bokmässa. Bokmässa!

Bokmässa.

Så var det sagt. Jag kommer att hänga där i år också. Förhoppningsvis har jag mer intressant att skriva om efter mässan än jag har före. Jag har fokuserat på att skriva på mitt nya WIP så bloggen är som vanligt för fäfot.

Jo, såklart. Det blir specialutgåva av Fantastisk Podd från mässan i år med, inte lika bombastisk och officiell som förra gången. Men minst lika kul!

Lästips ang mässan: Kolla in Marcus Olaussons bidrag i antologin Svenska Spöken, en riktigt skön fantastiksatir på vad som kanske pågår på bokmässan efter mörkret lagt sig över montrarna. 😉

Separationstankar

Jag insåg när jag skrev rubriken att den låter långt mer dramatisk än den är. Samtidigt illusterar den också vad jag är ute efter.

De flesta författare ligger någonstans på ett spektra mellan de som planerar varje scen före de skriver och de som inte planerar ett skvatt och går helt på känsla. Jag har redan tidigare konstaterat att jag går mer och mer mot att planera först och skriva sen ju mer jag jobbar med mina texter, men jag kommer aldrig komma hela vägen. Jag vill nog inte ens det, för i själva skrivandet, i akten av att sätta ord på ”papper”, sker någon slags korsbefruktning mellan vad jag planerat och vad jag skriver.

För det mesta är det bra, men ibland resulterar det i att en målar in mig i hörn och måste skriva om. Kanske hade det gått att undvika det om jag tänkt klart före jag skriver.

Jenny Milewski sade på fantastisk podd (smygreklam) att hon försöker att separera tänkande från skrivande. Jag skulle nog må bra av det, eftersom mina bästa kapitel rent textmässigt är de som jag skriver med minst tanke. På ren känsla. Samtidigt så skrev jag viktiga delar till mitt förra manus efter att ha just planerat upp nästan hela den delen av storyn. Det höll samman handlingen på ett sätt som jag inte hade klarat annars.

Så även om jag skriver ny text i mitt nya WIP nästan varje kväll så står det klart att jag behöver åstadkomma den där separationsövningen och fokusera mig. Det jag behöver lura ut är bara hur jag ska göra det på rätt nivå.

Ordjakten

Back online…

Jag har fortfarande nån slags andningspaus medan jag funderar på vad nästa projekt ska bli. Men jag märker att jag längtar efter att sätta tänderna i något igen, vare sig det är mitt WIP eller något helt nytt.

Under tiden kutar jag omväxlande runt i Thedas och räddar ”världen” från demoner och omväxlande funderar på skrivprojekt.

Nyss petade jag fram 75 nya ord i vad jag tror blir en novell. Inte illa, med tanke på att jag famlar efter vilken riktning de större projekten ska ta.

Compile!

Denna finaste av alla knappar, uppe på Scriveners meny. Visst är den fin?

IMG_6423

Nu har jag äntligen, efter månader av omskrivning och redigering, nått målet. Att få trycka på compile och förvandla min manusfil om 80 672 ord till ett manus att skicka till förlaget. Att Word tyckte att det var 80 679 ord, det får stå för Word. Hur två datorprogram kan räkna 7 ord olika på samma textmassa är obegripligt, men det spelar inte så stor roll.

Det som spelar roll är att manuset varit uppe och vänt på drygt 120 000 ord och nu är nere på drygt 80 000. Det är 40 000 strukna ord bättre, jag lovar.

Jag kan inte ens räkna hur många favoritscener jag strukit eller skrivit om till oigenkännlighet, hur många älskade repliker som åkt ut och hur många poetiska beskrivningar som förpassats till skräphögen. Det känns så skönt att de är borta, för texten behövde dem inte.

Nu är det dags att krypa ur manusbubblan ett litet tag, vänta på respons och fundera på vad som kommer härnäst.

(Post uppdaterad 20160322: Stavfel…)