Sluttampen

I dag fortsätter Game of Thrones på SVT, så för mig som inte har varken HBO eller Netflix etc så är det äntligen dags för säsong 3!

Numera är det nästan bara GoT som jag följer på TV, eftersom jag hellre ägnar tiden åt att skriva på kvällarna. Men det går ju inte att missa det här!

Så, dags att sluta blogga och istället redigera! Har lite kanonbra input på mitt WiP från bl a min favorit-co-writer Linda Belanner att jobba in, sedan är det snart dags att kasta sig ut i det okända igen, d v s att börja skriva nytt, i väntan på förlagsfeedback på nuvarande. Pirrigt!

Annons

Skriva om om om

Tror att det var Stephen King som skrev något i den här stilen, i hans bok On writing:

Första utkastet skriver du för dig själv, redigering gör du för läsarnas skull. (Väldigt fritt citerat, läs Stephen Kings bok istället! Den är fantastiskt bra.)

Även för de av oss (som jag) som faktiskt gillar redigeringsprocessen så innebär redigering väldigt mycket tröskande av samma text. Det är inte lika glamoröst som när man skriver nya, fräscha ord. Och man måste ju läsa sin egen bok, flera gånger… Det känns bra, men väldigt konstigt i bland. Skrev jag det där? Bitvis ryser jag och stryker halva sidor i skräck över hur kass jag kan vara, bitvis ryser jag och njuter när texten fungerar.

Jag har strukit ett helt storyelement i mitt senaste projekt och ersatt det med en mer fokuserad handling. Sitter nu och läser igenom den nya versionen och hittills tycker jag att det bara blivit bättre. Okej, jag har hundra sidor kvar att läsa med ”nya ögon”, så det kan kollapsa ännu. Men jag tror inte att det kommer att göra det och jag vet hur jag kan styra upp det hela i så fall. För den kräver ett par vändor till, det vet jag.

Men även om det är spännande att läsa sin egen bok så är det en sak med författarjobbet som ingen varnade mig för: Jag hinner ju inte läsa alla andra böcker som jag vill läsa! Jag är min egen läsnings värsta fiende!

Juristens tankar om struktur

Hej, jag heter Fredrik och jag är advokat. Eller, jag jobbar som advokat. Och så är jag författare.

Som det står överst på bloggen betyder det att jag lever ett slags dubbelliv. Jag går till kontoret på morgonen och skriver en massa saker. Mer e-mail än jag kan räkna, avtal om olika saker. Arga brev till motparter eller långa inlagor till domstolar. Då skriver jag under med advokat.

Vuxet va?

På kvällarna, när jag umgåtts med familjen, tränat och sånt så kryper jag in i skrivhörnan istället för att somna i tevesoffan och skriver tills jag blir för trött för att kunna stava. Rent hittepå, sagor om fantastiska varelser och annat som inte finns eller inte kan hända ”på riktigt”. Inte egentligen.

Hittills har två av de där sagorna blivit riktiga böcker. Jag grät faktiskt av glädje båda gångerna det blev så.

Vad har detta med bloggen att göra då? Det låter som ett första inlägg, fast det är det ju inte… Jo, det är för att jag tror att advokatjobbet hjälper mig i mitt skrivande. Väldigt mycket, faktiskt. Om inte annat så har det lärt mig tre väldigt värdefulla saker, saker som jag tror att de flesta (kanske inte alla) författare håller med om att man måste kunna:

1. Att ha nån slags struktur.
2. Att kunna leverera mot en deadline.
3. Att anpassa sig och skriva om, och om, och om.

Jag har redan skrivit lite om hur deadlines kan fokusera skrivandet, och lite här och var om hur kul det är att redigera (faktiskt!). Och det finns många andra som kan mycket mer än jag om hur man bygger struktur på olika sätt.

Men jag har inte skrivit om hur just advokatjobbet präglar mitt sätt att jobba som författare. Det kan ju vara kul. Men eftersom jag älskar cliffhangers så pausar jag här. Bara för att du ska känna att du vill komma tillbaks till nästa post.

Under tiden kan du få se lite av inredningen på mitt advokatrum. Bara för att det är för lite rymdraketer i vardagen.

Fikapaus

När jag började skriva på det här inlägget brukar det vara eftermiddagsfika. Så jag tog en bloggpaus från manusredigeringen istället.

Just nu är jag drygt halvvägs igenom första redigeringen av många. Hittills har jag styrt upp några delar av handlingen som spretat, identifierat behov av minst två nya kapitel och konstaterat att det bitvis är mycket kvar att göra, bitvis faktiskt är rätt bra redan. Fast jag kommer att hinna byta åsikt om det några gånger till före jag börjar bli nöjd.

Det är, rent kreativt, mycket roligare att fylla vita sidor med ny kolsvart text än att redigera och nöta sin text om och om igen. Fast det är ju det där nötandet som gör att det blir bra, till slut. Jag har säkert sagt det förut, men just därför gillar jag att redigera nästan mer än att skriva nytt. Man känner hur texten växer ju mer man putsar på den. Och det är en häftig känsla.