Smider planer

Ibland behöver en ta ett steg bakåt och tänka. Det har jag gjort nu, medan jag kutat runt i Andromeda-galaxen i Mass Effect.

Före det lade jag ett projekt jag länge velat skriva till ”jäsning”, och till testläsare. Då har jag skrivit råutkast och redigerat en vända. Efter det behöver jag distans och input från läsare jag litar på före jag kan jobba vidare mot målet.

Snart är det dags för det. Jag börjar känna mig redo och längtar redan. Fast pennan har inte vilat helt. Jag har kommit en bit på ett annat projekt också under tiden.

Och jag har lovat mig själv att berätta mer om vad som är på gång här, lite tidigare än vanligt.

Snart…

Grå påsk

Jag har gett mig av neråt landet på utflykt. Sitter på ett litet pensionat och ser ut på regnet.

Det är kallt, men mysigt. Min fru bläddrar i en bok och jag sitter och skriver de första trevande orden på ett nytt projekt.

Projektet är uppe i Scrivener. Jag har satt flaggor på de viktigaste händelserna i handlingen och filat på karaktärerna. Jag har satt ett mål att skriva 40 000 ord till mitten av december. Jag tror att det är rätt format för det här projektet. Drygt 1000 ord har det blivit hittills, men jag saknar några pusselbitar mellan de viktigare händelserna.

Denna gången är det klart mer jordnära än jag brukar skriva. Ibland måste en testa sina gränser och utmana sig själv utanför komfortzonen. Fast det är ingen deckare denna gången heller.

En ny början

I går kväll (nåja, nästan mitt i natten) bråkade jag i över en timme med Scriveners Compile-funktion.

Den vägrade lägga in kapitelnummer. Och inte gjorde den rackarn det ens när jag härmade samma inställning som i förra manuset! Något måste ha ändrats när någon uppdatering landade på min dator. Hrmpf!

Till slut gick det i alla fall och i och med detta har jag satt punkt på första utkastet, första redigeringsvändan på mitt shitty first draft. Jag kanske kan kalla det WIP istället nu? Hur som helst så är det dags att lägga nio månaders skrivarbete åt sidan ett litet tag för att få distans. Under tiden skickar jag det till några få utvalda som helt enkelt får svara på frågan: Funkar detta över huvud taget?

Om de svarar ja så blir det till att putsa upp det ett par varv till, analysera alla dramatiska kurvor och karaktärsutvecklingar så de skiner. Jag har inte mindre än åtta POV-karaktärer den här gången. En av dem är ett rymdskepp, så det så.

Hisspitch, hisspitch

Så, jag bestämde mig för att skriva korta pitchar för mina nuvarande projekt.

De är så korta att de inte ens kan räknas som baksidestexter. Snarare som en sån där hisspitch som det pratas om i marknadsföringssammanhang. Det ska gå att beskriva boken och fånga någons intresse på kortare tid än det normalt tar att åka hiss. Kanske en mening, eller tre.

Jag tänkte att det skulle vara till hjälp när jag ska prioritera vilket projekt jag ska ta tag i när jag redigerat klart nuvarande och lägger det på jäsning. De där pitcharna får nog filas mer på före de är värda nåt, men det var i alla fall kul att skriva dem.

De påminde mig ändå om att jag faktiskt har fler idéer som är bra nog att göra böcker av, tids nog.

Prioriteringar

Då var det nya året i full fart. Ingen idé att se bakåt längre, nu är det framåt som gäller.

Ibland tappar jag lite fokus på vad jag gör om jag inte vet riktigt hur och när jag ska komma vidare. Du vet, när man liksom inte kan bestämma sig mellan två trevliga alternativ och tar ett tredje bara för att det blir enklast.

Min lösning är att prioritera och sätta deadlines. Det är en gammal lösning, men den fungerar. Jag har redan satt deadlines för när första utkast av mina shitty first drafts ska vara klara, men sen? Hur ska jag göra med de andra idéerna och när ska utkasten kanske bli något bra istället?

Så jag satte mig och prioriterade dem, med en punkt bokstavligen med titeln ”prioritera igen”. Så nu vet jag vad jag ska skriva under 2017. Tror jag.

Hantvärk

Jag skriver noveller också. Bara inget som publicerats ännu.

Igår avslutade jag ett första utkast på en sådan, på ett tema som ligger ganska långt från min komfortzon. Det var inte enkelt. Jag hade en bra idé som jag gillar, men den visade sig svår att skriva. Så vad gör en?

Jo, en litar på att hantverket kanske kan rädda en från skrivkrampen. På samma sätt som mer planering har hjälpt romanskrivandet så planerade jag mig igenom novellen, skrev den, redigerade den och vågade till slut skicka den till en kompis som får agera testläsare. Hela processen tog tid och jag fick verkligen värka fram varje mening, men det blev en novell till slut.

Vi får väl se om den dyker upp nånstans sen eller inte. Nu åter till SFD!

Outline: Check!

Då sitter jag alltså här med en outline, totalt 75 scener planerade med olika POV-karaktärer för varje uppsorterat och klart. Det tog en veckas jobb att samla ihop tankar som funnits i nästan två år.

Jag vet vad som ska hända. Jag vet när (i storyn), jag vet varför. Jag vet huvudkaraktärerna i grova drag, vad som driver dem var och en. Nu ska jag ge mig på att skriva alla de scener som inte redan är inslumpade här och var redan (ca 20 av de där 75 finns, i mer eller mindre kluddiga versioner).

Jag har skelettet. Nu behöver det förses med skrivandets version av Maslows behovstrappa: Kött, blod, känslor och längtan.

Allra roligast ska bli att se om jag kommer att skratta eller gråta åt min outline när boken sedan är ”klar”. Troligen båda.