Mellanprojekt

Jag har gjort ett experiment. Medan jag jobbat på för fullt med min rymdopera så har jag skrivit på en helt annan historia parallellt.

Alla gånger som jag försökt att hålla två projekt i luften samtidigt så har de kraschat. Men skam den som ger sig, så jag vågade igen, fast med nya verktyg. Rymdoperan hade jag rätt så klar i huvudet, och ”mellanprojektet” fick vara något helt annat. Jag planerade upp båda lika noga, scen för scen, före jag skrev. Fokus hade jag på rymdoperan, men jag använde mellanprojektet som avkoppling, eller när jag körde fast.

Så nu har jag ett shitty first draft på något helt annat också. Jag har låtit det vila lite, och tittat snett på utskriften ibland, men nu är det nog dags att läsa det och se om det kanske inte är så dumt ändå.

Samtidigt har jag börjat plotta upp del två av rymdoperan. Kan inte vänta på att börja skrivs den snart.

Fast apropå vänta. Kolla gärna in min tidsresenovell i senaste Brev från Cosmos! Den är dessutom gratis, som en tidigt julklapp.

En e-novell blir det

img_0778

Idag är jag lite extra glad, för nu kan jag berätta att jag kommer att ge ut en e-novell på EPOK / Undrentide förlag under året!

E-noveller är perfekta för kortare verk. Jag har läst fler noveller i det formatet än någonsin förut, före e-böckernas tid. Bara att hämta om man har tråkigt på bussen eller så. Ganska kravlöst, för läsaren i alla fall.

Desto svårare för författaren, i alla fall för mig som mest skriver längre saker. Det utmanar verkligen att komprimera allting till nästan ingenting när man vant sig vid att kunna blomma ut. Samtidigt är det kul att testa nya idéer i novellform. De där idéerna som inte håller för en hel roman kan ibland vara utmärkta noveller. Eller bara test för andra POV som man inte är lika hemma i och så.

Eller nya genrer. Så nu blir det lite skräck. Läskigt!

Hantvärk

Jag skriver noveller också. Bara inget som publicerats ännu.

Igår avslutade jag ett första utkast på en sådan, på ett tema som ligger ganska långt från min komfortzon. Det var inte enkelt. Jag hade en bra idé som jag gillar, men den visade sig svår att skriva. Så vad gör en?

Jo, en litar på att hantverket kanske kan rädda en från skrivkrampen. På samma sätt som mer planering har hjälpt romanskrivandet så planerade jag mig igenom novellen, skrev den, redigerade den och vågade till slut skicka den till en kompis som får agera testläsare. Hela processen tog tid och jag fick verkligen värka fram varje mening, men det blev en novell till slut.

Vi får väl se om den dyker upp nånstans sen eller inte. Nu åter till SFD!

Spreta med fokus

Detta är vad jag håller på med just nu, sedvanligt anonymiserat:

  1. Skriver på the Shitty First Draft,
  2. Outline på nästa projekt,
  3. Skissar på grunddrag i projekt efter det (som det känns just nu), och
  4. Lurar på om jag kan skapa en superskurk till Swedish Zombies nya novelltävling.

Rent tidsmässigt så borde kanske 4 vara 1, men jag har ärligt talat inte hittat rätt idé ännu. Under tiden är det lika bra att ånga på med 1.

Jag vet, det är kanske lite mycket på en gång. Men jag har kommit till en punkt när jag känner att jag måste lära mig att hantera mer än en sak samtidigt, att förfina mina metoder och att snabbare komma i fokus för att skriva. Jag har helt enkelt blivit lite otålig och vill mer än jag hinner, om jag inte gör det.

Jo, om nån undrar. Jag skrev om expositionseländet från förra bloggposten. Det blev nåt annat istället, med samma budskap. Men förhoppningsvis inte (lika) sövande.

Utkastat novell

Rätt vad det är så lossar det.

Har precis avslutat ett första hyfsat komplett utkast på en kort novell. Mest en slags skrivövning för mig själv, kanske, men med lite mer jobb så kan det bli bra.

Det är den första rena SF-historia jag skrivit på länge. Ingen överdådig rymdopera full av termer och enorma rymdskepp. Bara en liten tidsresa. Har skickat den till en vän för att se om den är begriplig, så får jag se vad som händer sen.

Med den i ryggen kan jag återgå till mitt romanprojekt. Kanske vågar jag re-boota min andra novell också nu när jag har fått självförtroende att jag faktiskt kan paketera en handling på mindre än tvåhundra sidor.

Pausprojekt

Jag måste ägna mer tid åt att tänka på mina antagonister. Visst, jag kan försöka flödesskriva dem. Men just nu blir de antingen lite tomma och ihåliga, eller bara utan nyanserna jag vill ha. Antagonisten och hens ”sidekick” har fått mogna ett tag, så det måste även antagonisterna.

Så, jag väljer att spreta lite och tar en paus för att skriva en kort novell. Det är inte samma som den som kollapsade och ligger på is, utan en som jag lurat på ett tag för ett annat projekt som också ligger på is (inget är visst enkelt). Jag tänker inte ens skriva den i Scrivener, för den är inte lång nog att kräva någon direkt struktur.

Snubblade liksom över en nyckelfråga till den i dag. Så jag måste hur som helst skriva ner den biten. Återkommer till ”journalprojektet”, som det får heta här i brist på bättre arbetsnamn snart igen.

Stillar kliande fingrar

Nu är det nästan en och en halv månad sedan jag faktiskt skrev något värt namnet. Det håller ju inte, så nu har jag startat ett litet novellprojekt.

När jag började skriva de första orden så kände jag igen mig själv nästan genast. När jag gick i gymnasiet skrev jag nästan bara noveller. De flesta var kanske bara några sidor långa och så gott som alla var klart inspirerade av gamla serier som Twilight Zone. Långt i från alla var särskilt bra, men det spelade ingen roll. Det viktiga var att skriva dem.

Efter gymnasiet började det kännas trångt att ”klämma ihop” handlingen på kanske max 10 sidor, men nu ska det bli kul att se om jag kan få till en spännande historia med en udda twist på sisådär 20 000 ord. Jag har inte ens några direkta krav på om det ska bli bra eller inte. Det känns faktiskt lite nostalgiskt.

För dig som redan saknar julen

Jag har länge funderat på att testa att skriva på engelska. Så, nu under julen skrev jag en mikronovell för att testa.

Jag lägger ut den här som en sen julklapp! Hoppas att ni gillar den!

*********

A Tale of Christmas Lost

Inspired by the classic Dickens Christmas Carol

I do not exist, not in the manner that you do. When you go to sleep at night I stay awake and sometimes cause those creepy noises that keeps your well deserved nightly rest away.

Let there be no doubt between us. I am one of the dead that once failed to prosper. My place is neither in hell nor in heaven. My doom is to wander the world in total oblivion, remembered by noone. I come to you only once a year and whether I do good or evil is a point of view.

Christmas time is dark, rainy and whipped by gusting winds. The cold is not so bad as the sight of warm lights from the apartment building windows. Snow would be a blessing for the children and the cold death of you, my living kin. I find you where you slumber, because sleep is not for you either.

”Who’s there?”, you croak between coughs of cold. I feel the grip of winter on your bones, rotted deep in your soul.

I stand between the streetlight and the shadow under the bridge that is your roof. Your home when the shelters do not permit you entry.

”It is I”, I say. ”Don’t you know me, not even when you see me at this night?”

You rustle under the blanket, its edges frayed and soiled by muddy waters.

”This was once my home, too.” I look around the place. Dripping concrete, a bumpy bike path and the sound of the occasional car passing on the road overhead. Spiked tyres rustle like a thousand badly clipped dog claws.

”Well, you can’t have it. It’s mine. Mine!” You knock over the empty bottle at your side, the reason for your stay here tonight rather than at the shelter only a few minutes walk away. I was there earlier. The seats in the cantina were filled with broken people enjoying a simple meal for Christmas. Some had a bed waiting for them, others not. But all had just enough of a spark of hope in their souls for me to leave them alone.

Not you. You cough again and I watch for a long time. I see no such hope and therefore I stay.

”Quit staring at me and get the fuck out of here”, you say.

”You do know what time of year it is?” I respond, squatting down so we are on the same level. I meet your gaze and watch your eyes turn to angry slits.

”Fucking Christmas, it is,” you say. ”Who the fuck gives a shit. Eh?”

”I once did.”

”Well, I don’t. So scram.”

”So did you.”

You mumble an illegible reply and turn your back to me.

”What if you could again?”

Now your eyes widen and I see a glint somewhere. Hope? No. You look me up and down before you speak again.

”What do you care?”

”I simply do”, I say. ”Do you believe in ghosts?”

”Hell no.”

”Not even if I tell you that I am one?” The wind blows a wisp of icy rain on you blanket. The water that should have splashed my back glistens on your face.

”I’d say stay off the drugs, man. That shit aint no good. Even I get that much.” You laugh another scraping, coughing sound. Your teeth show and I feel your breath on the air. It explains your brown teeth. I can do nothing about that so I merely watch as you stop laughing.

”Now tell me what you want or get lost. I don’t share my place, not with anyone.”

”I want to show you what you have lost, if you’ll let me.”

”I don’t let you anything, asshole, now…

I don’t care. I show you anyway. It is what I do, and it is all that I can do. It is what I am. The next gust of wind blows me into oblivion again and I am no more seen for a year. The wind that was me flows in through your mouth and nose when you inhale and you are filled with warmth and memory.

The smell of bread and candlelight. A fire that crackles in the fireplace. The company of friends and loved ones, all surrounded by the glittering of children’s eyes and deep red decorations everywhere in your safe home. There is snow and ice outside to the children’s delight and doom of your kin. I show you this, for it is what I came to show you.

For I am the Ghost of Christmas Lost.