Bulktext

Det var nästan en månad sedan jag skrev något här. Stackars bloggen.

Det kanske är mindre synd om mitt pågående manus, rymdopera del två. Jag satte precis punkt för den sista av de större trådarna i handlingen, nästan 60 000 ord skrivna. Som alltid i det här stadiet är det en äkta geggamoja. Högt och lågt. Här finns en del riktigt bra scener, men mest byggstenar i en hög och skräp som ska skrivas om eller återvinnas på olika sätt. Bulken är gjord. Nu återstår det roliga jobbet att redigera den till något bra.

Så jag kan nog säga att jag på riktigt är halvvägs igenom manuset nu. Det återstår minst lika mycket jobb som jag lagt ner före det är läsbart. Det ska jag börja med i morgon.

Annonser

Fokus och virtuella skogar

I den här teknikens tidevarv behöver vi nog alla då och då stänga av och fokusera för att komma framåt med vad det nu är vi egentligen vill. Skriva, till exempel.

Jag gillar ju all min teknik. Det är sällan jag känner att den distraherar mig, men ibland måste även jag fokusera och hitta sätt att inte kolla facebook eller annat stup i kvarten.

Jag orkar inte hålla på och ta bort appar som stör mig etc. Jag skulle bara installera dem igen i frustration. Det är ingen idé att (som vissa bekanta) posta rätten för andra att skälla på mig om jag lägger ut något när jag inte borde. Så jag hittade ett fint alternativ.

Det finns en liten app som heter ”Forest”. I den planterar du ett frö, ställer in hur länge du inte får kolla på telefonen och sedan bara du väntar. Om du låter bli telefonen så blir det ett fint digitalt träd i din växande lilla skog. Men om du lämnar appen så dör trädet och blir hemskt fult. Finns på alla mobiler, till och med för datorn.

Testa! Låt träden leva. (Även i den riktiga skogen, så klart.) Och fly teknikhetsen en stund för något fint.

Flaggor, vimplar och milstolpar

Jag ägnar mycket tid åt planering just nu. Lite för mycket, kanske, men jag vet att det betalar sig i längden.

Så även om jag skriver kanske 1000 ord i snitt per dag på rymdoperan så ägnar jag förmodligen mer tid åt att planera tre (!) nya projekt. Det är mycket tankar nu och mycket tid som går åt till att sätta små fina flaggor på kapitel eller andra textsnuttar i Scrivener. Det känns lite fånigt, men det är stor hjälp för att få grepp om den dramatiska kurvan. Ligger olika viktiga händelser och vändpunkter för nära varandra så kommer historien att kännas kort eller otillfredsställande. Ligger de för långt ifrån varandra så blir det långtråkigt att läsa.

Sedan är det ju relativt, så klart. Är det 10 000 ord novell så blir det färre punkter och tajtare dramatisk kurva än om det är 100 000 ord. Så klart. Men det hjälper ändå att kunna ta ett steg bort från manus och se om det verkar ligga rätt.

Det enda som retar mig nu är att jag måste ta någon slags beslut vilket projekt att ta tag i efter utkastet till rymdoperans del två. De ska skrivas, alla tre, men i vilken ordning? Om någon kunde svara på det så vore jag tacksam.

Så mycket att göra, så lite tid

Det är mycket nu.

Advokatandet tar mängder av tid, så jag ägnar massor av tid (!) åt att hitta strategier för att skriva det jag vill ändå, med kvalitet.

Trick nummer 1: Planering. Japp, det är tråkigt. Men nix, bara en kommer över den inledande tröskeln så tar planeringen inte död på skrivglädjen. I alla fall inte för mig. Tvärt om. Det minskar omställningstiden när jag väl ska skriva.

Trick nummer 2: Flera projekt samtidigt! Den hade jag aldrig trott, om jag kunnat åka tillbaka i tiden och ge mig själv goda råd. Nåja, de är i olika stadier, men återigen: Planering hjälper. Jag har ett huvudprojekt, ett mellanprojekt och ett planeringsprojekt. Målet är att skriva ett huvudprojekt och ett mellanprojekt per år. Det gick bra 2017 i alla fall.

Trick nummer 3: Deadlines. Egna om inte andras. Och att kämpa för att klara dem även om de är helt tagna ur luften. Att vara enveten som en iller. Skam den som ger sig, helt enkelt.

Nu längtar jag bara efter en riktig deadline också. Eller två.

Sova? Äh, det hinner jag inte ändå.

Dagen bleknade

Morgonen var svartvit utanför fönstret i morse. Den snö som låg kvar hade regnat bort och ljuset från gatlyktorna gjorde allt till skarpa skuggor av husen och träden utanför.

Det första jag såg var nyheten om att Ursula K Le Guin inte längre är med oss. Då grät jag.

Det brukar jag inte göra. Inte för ”kändisar” och andra som jag inte egentligen känner. Men för henne gjorde jag det. Hennes verk har betytt så mycket, för mig och för så många, att det kändes som om dagen hade förlorat sin färg.

Jag har inte läst allt hon skrivit, men allt jag läst har jag burit med mig inuti så länge jag kan minnas. Jag minns att jag förälskade mig i magi och fantasy när jag läste om Övärlden som barn. Hur olidligt spännande det var i de kolsvarta gravkamrarna i Atuan. Det var upplevelser som formade min bild av vad läsning och litteratur kan vara. Spännande, lockande, vackert och skrämmande på samma gång. Det har inspirerat mig och mina egna verk mer än jag kan förstå och fortsätter att göra än i dag.

För det är jag evigt tacksam.

2018 börjar bra

Strax efter årsskiftet började jag planera del 2 av rymdoperan på allvar. Så vad har jag gjort?

Jag har ett grovt synopsis, där varje del har ca en sida för ”sin” handling och en sida med allmänna förutsättningar. Jag skrev det när del 1 närmade sig klar, så den är så klart bäst beskriven. Sedan blir detaljerna nödvändigtvis lite färre för varje del, men huvuddragen finns där.

De senaste veckorna har jag jobbat med att bryta ner synopsis för del 2 i scener. Det är en salig blandning mellan plotpoints och karaktärsfrågor, utan ordning alls. Sen har jag sorterat upp den där sörjan och skapat sammanhängande trådar för varje del av handlingen. Jag saknar några trådar som jag vet att jag behöver jobba ordentligt på, men de viktigaste är planerade.

Där brast dock tålamodet och jag kände att jag bara måste skriva! Så jag pausade planeringen och skrev två kapitel. Ett är det som jag tror ska inleda hela boken, ett inleder tråden för en av huvudkaraktärerna i del 1.

De kändes riktigt bra, för att vara shitty first drafts. Men viktigast av allt: jag är på gång!

2017 är slut

Det här blir årets sista blogginlägg. Året är inte riktigt slut, men nästan.

Så, vad säger en om 2017 då som inte redan är sagt? Jag nöjer mig med att berätta om en milstolpe i mitt skrivande, som jag är väldigt nöjd med. Jag har nämligen lyckats med vad som alltid varit omöjligt för mig. Jag har skrivit två manus under året, parallellt.

Nåja, min rymdopera hade jag smygstartat några kapitel på tidigare, men de skrev jag om så hårt att det inte räknas. Det manuset skrev jag helt och hållet under 2017, inklusive en ordentlig genomarbetning, och nu ligger den på förlag och väntar. Inte nog med det så är det dags för mig att börja med del två nu kring nyår. Om allt går som jag vill så behöver den vara klar under 2018.

Mitt andra manus är vad jag lite hemligt kallar mellanprojektet. Det är inte alls lika stort och komplext som rymdoperan. Det är inte ens fantastik och bara ca 40 000 ord. Men det stora för mig är just att det blev ett manus av det. Det går att skriva mer än en bok på ett år. Jag har klarat det. Nu ska mina stackars testläsare snart få bedöma om det är nåt att ha också.

Sedan är jag nöjd över novellerna jag publicerat i år, Skrapljud och Priset på tid. Allt sammantaget, tillsammans med Worldcon och några saker jag inte vågar prata om här ännu, så är jag mycket nöjd över skrivåret 2017.

Jag håller tummarna för skrivåret 2018 och önskar dig och alla andra ett riktigt gott nytt år!