Memory lane

Kortare blir det inte!

Bläddrade i min hög med gamla refuseringsbrev häromkvällen. Som alla (nåja, de flesta) som försökt komma ut med sitt skrivande har jag en del som jag samlat på mig.

De flesta är korta, på temat att manuset inte passar i utgivningen. Det kan vara sant, men det kan också betyda att manuset helt enkelt inte var bra… Bilden ovan är den kortaste refusering jag nånsin har fått, och på ett av mina allra första manus jag vågade skicka in. I ärlighetens namn så fanns ett standardmässigt följebrev också, men det var inte lika kul att lägga upp.

Idag är jag uppriktigt tacksam att det manuset inte kom ut. Visst, det finns bra grejer i det, nånstans, men nej… Nej, nej…

Ett refuseringsbrev hade faktiskt ganska bra synpunkter nedskrivna. Någon hade läst, någon hade tyckt att det fanns hopp någonstans i mörkret som var mitt spretiga manus. Någon hade till och med sagt hur man kunde göra det bättre!!! Tyvärr föll det platt för mig vid den tiden. Kommentarerna var för abstrakta för mig. Då. Idag hade jag förstått. Idag hade jag skrivit om, skrivit bättre och kanske till och med fått det manuset utgivet.

Det sista brevet som fångade ögat var ganska standard, men med tillägget att de gärna ville se mer från mig. Så här i efterhand är det ju skithäftigt! OK, blev inget. Men ge inte upp!

Hoppfullt.

PS: Inget av refuseringsbreven ovan är från mitt förlag, Bonnier Carlsen. Visst, de refuserade tidigare manus från mig, men var till slut de som sade ”ja” till manuset jag och Linda mailade in.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s