Bloggen firar 50 med… Ett ode till soloäventyret!

Minns ni dem? Soloäventyren, eller ”spelböckerna” som jag minns dem som?

Jag älskade dem, hela låg och mellanstadiet. Det var inte som vilka böcker som helst, utan böcker som man skulle överleva. De var skrivna i ”du”-form med några få illustrationer här och var. Och du fick inte läsa slutet om du inte kunde guida din karaktär helskinnad genom äventyret.

Du börjar med att välja några grundläggande drag på karaktären i ett formulär på första sidan. Ska du vara stark eller smart? Vilka magiska förmågor har du? O s v. Sedan börjar äventyret med en inledande text, Avsnitt 1, som efter någon sida slutar med en fråga eller ett val som du ställs inför. Det kan vara något i stil med: Du är på flykt från monstren som mördat alla dina vänner och hotar hela kungariket. Du måste till huvudstaden för att varna kungen. Ska du ta den snabba men farliga vägen genom Mörka Skogen; gå till avsnitt 37. Eller tar du den långsamma men säkra handelsvägen, gå till avsnitt 146.

Bara att bläddra fram rätt avsnitt och läsa vidare. Säg att du valde Mörka Skogen. Där blir du anfallen av förhäxade vargar. Några tärningsslag senare har du förlorat lite av din hälsa, men vunnit en magisk vargtand som kanske kommer att vara värdefull senare. Och så håller du på, tills du antingen gör ett dåligt val och historien slutar med att du dör (!) eller tills du kommer till slutet, räddar kungariket och får din belöning. Slutet kunde förresten vara dolt någonstans mitt i boken, bara för att förvirra. Ingen idé att bara bläddra till sista sidan, men om du hittar fram till alternativet som leder till rätt avsnitt så kommer du till slut rätt i historien.

Låter det spännande? Jag läste sönder mina, om och om igen, i väntan på att nästa i serien skulle komma. Min favorit var ”Ensamma Vargen”, som kom ut i så många delar att jag tyvärr hann tröttna och växa ifrån dem före alla böckerna i serien hade kommit. Dessutom blev de snart utkonkurrerade av datorspel på samma tema, först textbaserade, sedan med mer och mer grafik. Men det spelar ingen roll, för de inspirerade både  till mer läsning (även av ”vanliga” böcker) och till lusten att skapa och berätta egna historier.

Så jag dedikerar bloggens 50-inläggsfirande till spelböckerna, till det hädangångna rollspelsförlaget Äventyrsspel (som gav ut mina favvos) och till den berättarlust de skapade i mig. Stort tack, det är ni värda!

PS: den nyfikne kan börja läsa mer om soloäventyr här.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s