Arbetsmoralen?

Det är rena högsommaren ute. Vad händer med arbetsmoralen då?

Exakt.

Det är då jag stirrar någon form av deadline i vitögat och kämpar mig framåt i texten trots värmen. Just nu är det min egen deadline för att få klart råutkast 1,5 på del två i min rymdopera som gäller. Så det här blogginlägget blir kort men intensivt.

Men det är i alla fall dags att våga berätta vad rymdoperan heter. Serien heter Tusen Solars Rike (eller A Reign of a Thousand Suns). Det står ju trots allt på min agenturs hemsida.

Vad de olika delarna heter? Det får vara hemligt lite till.

Annonser

Två stora steg

fullsizeoutput_6229

I tisdags var jag uppe i Stockholm för ett möte som jag är mycket glad för.

Under en tid har jag börjat samarbeta med en literär agent för mina kommande verk. I tisdags skrev vi på agentavtalet, under en mysig fika på Berns med utsikt över Berzeli Park. Så nu är det officiellt och jag kan med sprudlande glädje berätta att jag numera representeras av Enberg Agency!

Det här kommer att bli spännande!

Den som läser på agenturens hemsida kanske noterar en detalj i mitt namn också. Jag har länge velat inkludera min frus efternamn i mitt, men ville inte ha ett krångligt dubbelnamn. Sedan namnlagen ändrades för ett litet tag sedan så går det att ha två efternamn, vilket är mycket bättre. Så snart kommer jag att heta Fredrik Persson Winter.

Fast som författare har jag redan tagit det. Det får vara en pseudonym i någon månad tills det officiella namnbytet också är klart.

Bulktext

Det var nästan en månad sedan jag skrev något här. Stackars bloggen.

Det kanske är mindre synd om mitt pågående manus, rymdopera del två. Jag satte precis punkt för den sista av de större trådarna i handlingen, nästan 60 000 ord skrivna. Som alltid i det här stadiet är det en äkta geggamoja. Högt och lågt. Här finns en del riktigt bra scener, men mest byggstenar i en hög och skräp som ska skrivas om eller återvinnas på olika sätt. Bulken är gjord. Nu återstår det roliga jobbet att redigera den till något bra.

Så jag kan nog säga att jag på riktigt är halvvägs igenom manuset nu. Det återstår minst lika mycket jobb som jag lagt ner före det är läsbart. Det ska jag börja med i morgon.

Fokus och virtuella skogar

I den här teknikens tidevarv behöver vi nog alla då och då stänga av och fokusera för att komma framåt med vad det nu är vi egentligen vill. Skriva, till exempel.

Jag gillar ju all min teknik. Det är sällan jag känner att den distraherar mig, men ibland måste även jag fokusera och hitta sätt att inte kolla facebook eller annat stup i kvarten.

Jag orkar inte hålla på och ta bort appar som stör mig etc. Jag skulle bara installera dem igen i frustration. Det är ingen idé att (som vissa bekanta) posta rätten för andra att skälla på mig om jag lägger ut något när jag inte borde. Så jag hittade ett fint alternativ.

Det finns en liten app som heter ”Forest”. I den planterar du ett frö, ställer in hur länge du inte får kolla på telefonen och sedan bara du väntar. Om du låter bli telefonen så blir det ett fint digitalt träd i din växande lilla skog. Men om du lämnar appen så dör trädet och blir hemskt fult. Finns på alla mobiler, till och med för datorn.

Testa! Låt träden leva. (Även i den riktiga skogen, så klart.) Och fly teknikhetsen en stund för något fint.

Flaggor, vimplar och milstolpar

Jag ägnar mycket tid åt planering just nu. Lite för mycket, kanske, men jag vet att det betalar sig i längden.

Så även om jag skriver kanske 1000 ord i snitt per dag på rymdoperan så ägnar jag förmodligen mer tid åt att planera tre (!) nya projekt. Det är mycket tankar nu och mycket tid som går åt till att sätta små fina flaggor på kapitel eller andra textsnuttar i Scrivener. Det känns lite fånigt, men det är stor hjälp för att få grepp om den dramatiska kurvan. Ligger olika viktiga händelser och vändpunkter för nära varandra så kommer historien att kännas kort eller otillfredsställande. Ligger de för långt ifrån varandra så blir det långtråkigt att läsa.

Sedan är det ju relativt, så klart. Är det 10 000 ord novell så blir det färre punkter och tajtare dramatisk kurva än om det är 100 000 ord. Så klart. Men det hjälper ändå att kunna ta ett steg bort från manus och se om det verkar ligga rätt.

Det enda som retar mig nu är att jag måste ta någon slags beslut vilket projekt att ta tag i efter utkastet till rymdoperans del två. De ska skrivas, alla tre, men i vilken ordning? Om någon kunde svara på det så vore jag tacksam.

Så mycket att göra, så lite tid

Det är mycket nu.

Advokatandet tar mängder av tid, så jag ägnar massor av tid (!) åt att hitta strategier för att skriva det jag vill ändå, med kvalitet.

Trick nummer 1: Planering. Japp, det är tråkigt. Men nix, bara en kommer över den inledande tröskeln så tar planeringen inte död på skrivglädjen. I alla fall inte för mig. Tvärt om. Det minskar omställningstiden när jag väl ska skriva.

Trick nummer 2: Flera projekt samtidigt! Den hade jag aldrig trott, om jag kunnat åka tillbaka i tiden och ge mig själv goda råd. Nåja, de är i olika stadier, men återigen: Planering hjälper. Jag har ett huvudprojekt, ett mellanprojekt och ett planeringsprojekt. Målet är att skriva ett huvudprojekt och ett mellanprojekt per år. Det gick bra 2017 i alla fall.

Trick nummer 3: Deadlines. Egna om inte andras. Och att kämpa för att klara dem även om de är helt tagna ur luften. Att vara enveten som en iller. Skam den som ger sig, helt enkelt.

Nu längtar jag bara efter en riktig deadline också. Eller två.

Sova? Äh, det hinner jag inte ändå.

Dagen bleknade

Morgonen var svartvit utanför fönstret i morse. Den snö som låg kvar hade regnat bort och ljuset från gatlyktorna gjorde allt till skarpa skuggor av husen och träden utanför.

Det första jag såg var nyheten om att Ursula K Le Guin inte längre är med oss. Då grät jag.

Det brukar jag inte göra. Inte för ”kändisar” och andra som jag inte egentligen känner. Men för henne gjorde jag det. Hennes verk har betytt så mycket, för mig och för så många, att det kändes som om dagen hade förlorat sin färg.

Jag har inte läst allt hon skrivit, men allt jag läst har jag burit med mig inuti så länge jag kan minnas. Jag minns att jag förälskade mig i magi och fantasy när jag läste om Övärlden som barn. Hur olidligt spännande det var i de kolsvarta gravkamrarna i Atuan. Det var upplevelser som formade min bild av vad läsning och litteratur kan vara. Spännande, lockande, vackert och skrämmande på samma gång. Det har inspirerat mig och mina egna verk mer än jag kan förstå och fortsätter att göra än i dag.

För det är jag evigt tacksam.