Nytt och gammalt

Efter bokmässan börjar hösten, min bästa skrivtid. Dessutom snurrar huvudet av alla intryck och nya tankar som ska omsättas till text.

Det brukar landa i någon form av riktning för skrivandet. Denna gången blev det en enkel slutsats. Mer!

Jag måste vara realistisk. Jag har dåligt med tid att skriva, så är det bara. Men det kommer alltid att vara så, så who am I kidding? Lösningen får bli att utnyttja tiden mer. Särskilt alla luckor som finns här och var som lätt glöms av.

Jag har två projekt som vägrar släppa taget, ett ”gammalt” som rullat igång nu och ett nytt jag bara börjat plotta på. Okej, så får det bli. Jag kör båda, det måste gå med lite mer planering. Fokus på ett, men jobb med det andra när det blir läge. Första målet får vara lågt satt: shitty first draft är bästa sättet att sedan slipa fram något bra.

Och när jag ser högarna med böcker jag vill läsa så okej, mer av det också. Att läsa är att skriva! Nu kör vi!

Bokmässan slut

Snipp snapp snut, så var sagan slut. Bokmässan är över för den här gången och precis som i sagorna så fanns det lite av allt.

Det fanns nya och gamla vänner, det fanns tid för samtal och det fanns äventyr. Det fanns till och med drakar, men jag berättar inte var för då kanske de blir skygga och inte kommer nästa år.

Nu sitter jag framför min traditionella brasa efter mässan och samlar mina intryck. De handlar om hur härliga alla i fantastik-svängen verkligen är. I den nya ”fantastik-gränden” kände jag mig verkligen hemma, tillsammans med alla som hängde där. Vi nördar har roligare, helt enkelt!

Bokmässan, bokmässan

Bokmässa. Bokmässa, bokmässa, bokmässa. Bokmässa!

Bokmässa.

Så var det sagt. Jag kommer att hänga där i år också. Förhoppningsvis har jag mer intressant att skriva om efter mässan än jag har före. Jag har fokuserat på att skriva på mitt nya WIP så bloggen är som vanligt för fäfot.

Jo, såklart. Det blir specialutgåva av Fantastisk Podd från mässan i år med, inte lika bombastisk och officiell som förra gången. Men minst lika kul!

Lästips ang mässan: Kolla in Marcus Olaussons bidrag i antologin Svenska Spöken, en riktigt skön fantastiksatir på vad som kanske pågår på bokmässan efter mörkret lagt sig över montrarna.😉

Planera på papper? Njae…

Det här hände.

Jag startade om ett äldre projekt, som legat i träda medan jag jobbat med annat. Jag strök och hackade i det jag hade och fick fram några få sidor som var bra. Det var lösryckta scener som inte hängde ihop alls, men som delade samma känsla.

Sedan tog det stopp. Jag kom ingenstans. När jag försökte planera så snurrade huvudet kring alla olösta frågor och när jag skrev så blev det bara ord rakt ner i papperskorgen.

Vi åkte till Trysil för en jobbgrej, det vanliga företagsgiget med konferenspass och kick-off. På väg ner för fjället på mountainbike lossade nåt. Det där som saknades fanns ju där, det hade liksom stirrat på mig från de där scenerna redan från början. Jag hade bara inte sett det. Givetvis fanns inget anteckningsblock på hotellet så jag fick ta till baksidan på en utskrift med jobbgrejer jag hade med mig och skissade upp en grov tidslinje. Lycka!

Nu har jag rätt känsla i texten och en röd tråd. Behöver bara strukturera upp allt och sedan skriva så det glöder. Så jag satte mig med mer papper för att skissa vidare, inspirerad av det där kladdiga papperet från Trysil som knappt går att läsa.

Då tog det stopp igen. Jag kan bara inte strukturera mig på papper. Jag blir galen på att inte kunna flytta omkring saker utan att börja om. Post-it-lappar går kanon, så det är inte det. De tar bara för mycket plats och jag kan inte lämna dem framme i månader.

Så nu sitter jag här med mitt Aeon Timeline igen och det händer saker. Jag ger katten i den romantiska författarbilden, med den där sköna anteckningsboken och handskrivna utkast, hur härligt det än låter. Go digital writer!

Nån slags kritisk massa

I kväll har jag ägnat mig åt något som jag väl egentligen inte borde. Jag har gått igenom kapitlen jag skrivit hittills i mitt nya projekt och putsat lite här och kapat lite där. Jag har helt enkelt ägnat mig åt att lite slött redigera text istället för att pressa framåt och skriva det där nya som jag egentligen borde.

Men jag behövde det. Nu har jag nämligen kommit en liten, liten bit in i min planering. Jag saknar ännu massor av pusselbitar. Men jag har skrivit tillräckligt mycket för att känna att det finns något där att jobba på. Det finns ett hopp om att det kommer att bli ett riktigt manus, nån gång om några månader när jag faktiskt kommit igenom det.

För ikväll får det vara nog. Jag vet vart jag är på väg med det här. Det får vara något att sova på.

Separationstankar

Jag insåg när jag skrev rubriken att den låter långt mer dramatisk än den är. Samtidigt illusterar den också vad jag är ute efter.

De flesta författare ligger någonstans på ett spektra mellan de som planerar varje scen före de skriver och de som inte planerar ett skvatt och går helt på känsla. Jag har redan tidigare konstaterat att jag går mer och mer mot att planera först och skriva sen ju mer jag jobbar med mina texter, men jag kommer aldrig komma hela vägen. Jag vill nog inte ens det, för i själva skrivandet, i akten av att sätta ord på ”papper”, sker någon slags korsbefruktning mellan vad jag planerat och vad jag skriver.

För det mesta är det bra, men ibland resulterar det i att en målar in mig i hörn och måste skriva om. Kanske hade det gått att undvika det om jag tänkt klart före jag skriver.

Jenny Milewski sade på fantastisk podd (smygreklam) att hon försöker att separera tänkande från skrivande. Jag skulle nog må bra av det, eftersom mina bästa kapitel rent textmässigt är de som jag skriver med minst tanke. På ren känsla. Samtidigt så skrev jag viktiga delar till mitt förra manus efter att ha just planerat upp nästan hela den delen av storyn. Det höll samman handlingen på ett sätt som jag inte hade klarat annars.

Så även om jag skriver ny text i mitt nya WIP nästan varje kväll så står det klart att jag behöver åstadkomma den där separationsövningen och fokusera mig. Det jag behöver lura ut är bara hur jag ska göra det på rätt nivå.

Hösten nalkas

September närmar sig. Sommaren är nästan över och kvar är bara kyliga kvällar och vintermörkret som sänker sig över allting, samtidigt som ett nytt arbetsår börjar på kontoret.

Fast jag ser fram emot hösten i år. Det är bokmässa, så klart. Det ska bli kul.

Även om jag (medvetet) inte skrivit mycket i sommar så vet jag sedan tidigare år att jag nästan ofelbart skrivit bäst och mest på höst och vinter så jag tänker använda mig av kvällarna så mycket jag kan. Även om jag inte tänker vara med på NanoWriMo i år heller så har jag beslutat mig att ta mig vatten över huvudet på andra sätt.

Jag har två projekt som båda vägrar släppa taget om huvudet. Jag har brottats med både text till ett av dem och planering till båda den sista tiden och prioriterat dem lite sinsemellan, men nu har jag äntligen bestämt att jag kommer att köra dem båda parallellt. Trots risken att något av dem kollapsar. Jag tänker att om de vägrar låta mig vara så får de väl båda sin vilja igenom då. Bara att skriva på det som känns viktigast just för stunden tills jag bestämmer mig för vilket som ska bli klart först.

Och så ser det minsann ut som om ett av päronträden ger frukt i år. Jag tar det som ett gott tecken.