Skrivet på tåg

Jo, det går fint att skriva på tåg. Kanske mest redigering, det är för mycket som händer när folk går omkring i kupén för att jag ska ha fokus nog att skapa helt nytt.

Men hur författarromantiskt det än må vara så är det inte jättebekvämt. Jobbade igenom ett kapitel och nu har jag gamnacke. Jag blir mycket imponerad av er som kan jobba hela resor!

Tacka vet jag skrivbordet hemma, ändå.

En e-novell blir det

img_0778

Idag är jag lite extra glad, för nu kan jag berätta att jag kommer att ge ut en e-novell på EPOK / Undrentide förlag under året!

E-noveller är perfekta för kortare verk. Jag har läst fler noveller i det formatet än någonsin förut, före e-böckernas tid. Bara att hämta om man har tråkigt på bussen eller så. Ganska kravlöst, för läsaren i alla fall.

Desto svårare för författaren, i alla fall för mig som mest skriver längre saker. Det utmanar verkligen att komprimera allting till nästan ingenting när man vant sig vid att kunna blomma ut. Samtidigt är det kul att testa nya idéer i novellform. De där idéerna som inte håller för en hel roman kan ibland vara utmärkta noveller. Eller bara test för andra POV som man inte är lika hemma i och så.

Eller nya genrer. Så nu blir det lite skräck. Läskigt!

Tankar sent på kvällen

Egentligen är det för sent att blogga, till och med för en nattuggla som jag. Men jag väntar på en tvättmaskin som måste tömmas, så varför inte.

En sak som jag aldrig kan sluta att fascineras av med skrivandet är hur tid och rum liksom försvinner när en skriver. Det tar ett tag att komma igång, men sedan är jag bokstavligt talat i den där världen som jag försöker att skapa tills något drar mig ur den.

Jag vet att det egentligen bara är hjärnan som på något sätt byter växel (eller hjärnhalva). Någon har förklarat det där för mig någon gång, men jag har glömt. Så det blir istället som någon slags magi, härligt men underligt.

Nästan lika underligt som att min text faktiskt växer i omfång när jag försöker att stryka allt dåligt jag hittar i den, men krymper när jag försöker att lägga till saker. Nåja, nu är det nog snart läggdags ändå.

Soppa

Jodå, det går framåt. Men det är lite som att röra i en stor kastrull med riktigt grumlig soppa. Godbitarna finns där någonstans, det gäller bara att lyckas fiska upp dem.

Men det är inte för inte som författande kräver tålamod, tålamod och mer tålamod. Jag läste igenom det jag har hittills. Trots att jag vet att det inte är bra förrän efter några redigeringar så är det svårt att se det så här i slutet på det första grova utkastet.

Karaktärerna är i princip det enda som är hyggligt konstant. Allt annat är i någon slags flux: Platser byter namn, folk dyker upp där de inte kan vara eller för tidigt, vet saker trots att de inte borde och det finns mer än en gräsligt klumpig infodump som måste smetas ut i handlingen på något sätt.

Ett helt kapitel, faktiskt, med bara en massa information som inte ens är illa dold bakom minsta replik. Inte för inte som en ifrågasätter hur en tänkte när en skrev det.

Så det är lite jobb kvar, kan man säga. Kul jobb, men mycket av det.

En långsam söndag

I dag är det en sådan där söndag som en måste ha ibland. När inget viktigt händer alls, egentligen.

Jag gick inte upp tidigt, åt frukost länge. Städade ut julen (för sent, skulle vissa säkert säga). Har småfilat lite på min info på bloggen och så där. Ingen palatsrevolution, precis.

Kanske skulle försöka springa lite i eftermiddag, bara för att komma igång igen. Det hjälper tankarna också, inte bara konditionen.

SFD 1 har gått från ren produktionsfas till första grovredigering nu. Alla kapitel ligger i någon slags ordning i Scrivener och bara några få saknas. Jag har redan hittat luckor och vissa val jag gjort som behöver ändras på. Men det känns som om det är halvvägs både i min tänkta wordcount och i ren arbetsinsats före det kanske inte längre får anses helt ”shitty” eller ”first draft” heller.

Prioriteringar

Då var det nya året i full fart. Ingen idé att se bakåt längre, nu är det framåt som gäller.

Ibland tappar jag lite fokus på vad jag gör om jag inte vet riktigt hur och när jag ska komma vidare. Du vet, när man liksom inte kan bestämma sig mellan två trevliga alternativ och tar ett tredje bara för att det blir enklast.

Min lösning är att prioritera och sätta deadlines. Det är en gammal lösning, men den fungerar. Jag har redan satt deadlines för när första utkast av mina shitty first drafts ska vara klara, men sen? Hur ska jag göra med de andra idéerna och när ska utkasten kanske bli något bra istället?

Så jag satte mig och prioriterade dem, med en punkt bokstavligen med titeln ”prioritera igen”. Så nu vet jag vad jag ska skriva under 2017. Tror jag.

2017

2016 var ett förlusternas och motgångarnas år.

Krig rasade. Människor tvingades på flykt. Många artister och andra konstnärer lämnade oss. David Bowie, Leonard Cohen och George Michael för att nämna några. Så i mellandagarna Carrie Fisher. De har alla betytt så mycket för så många.

Till det kom Brexit och andra politiska magplask. Mer säger jag inte om det, för det här är ingen politisk blog. Men det är talande att en av Leonard Cohens sista låtar innehåller strofen ”You want it darker, we kill the flame”.

För mig har skrivandet gått bra men utgivningen tyvärr varit trög. Det har varit mycket väntetid och saker som formligen fallit på målsnöret, blandat med entustiasm för flera nya projekt och nya sätt att jobba. Jag arbetar med flera nya projekt, som i och för sig alla är på första kassa utkastet (shitty first drafts), och försöker att hitta fokus. Jag hoppas kunna berätta mer nästa år.

Det gäller att kämpa på och vägra att ge upp, särskilt mitt i manus när en varken ser slut eller mening med texten. När det är som svårast att komma framåt måste en tro på vad en gör och göra vad en tror är rätt. Det är enda sättet. Snart ljusnar det igen.

2017: Failure is not an option.